Pant och lock
Jag kom precis hem från läkaren, och ÄNTLIGEN har jag fått starkare medecin. Jag tror på den. Den kommer få min mage att bli glad igen. Dom senaste dagarna har vart ganska jobbiga, jag har haft ont konstant. Men nu så!
Om inte den här medecinen hjälper, så måste dom köra ner ett rör i min hals och filma magen eller något i den stilen. Det vill inte jag, så det måste bara funka nu.
Boktips
Sedan kan jag idag även rekommendera en bok. Det är en stark saga som handlar om kärleken mellan Bengtsson och Bullertina, den handlar om livet som bagare och även om Bagare Bengtssons plötsliga död. Mycket gripande bok med målande illustrationer.
Utdrag från boken:
Nu är Bagar Bengtsson död
Han har bränt sig på ett bröd
och här ligger han begraven i en limpa
She has finally lost it
Igår upptäckte jag att jag fått ett mail från min syster Bettina. Det gjorde mig glad, det gjorde mig ledsen, och det är väll allt jag har att säga om det.
Över till något helt annat: Ibland kommer det in artister eller band i ens liv som man blir smått besatt av. Eller det händer mig, och jag blir inte smått besatt, snarare sjukligt besatt. Det händer kanske någon gång per år, ibland oftare. Det beror helt på hur mycket ny musik jag lyssnar på.
Jag har gått från Backstreet Boys som åttaåring, Usher som trettonåring och Arctic Monkeys som sextonåring, och flera andra på vägen. Nu har det tydligen hänt igen, och nu är jag fullkomligt läskigt besatt av My Chemical Romance. Seriöst, vad är det som är fel på mig?
Men utan att överdriva kan jag säga att The Black Parade är en av de bästa rockplattorna jag hört på hur länge som helst. Det stör mig att jag inte upptäckt den förrän nu. Blandningen av olika musikstilar! Konceptet genom hela skivan! Gerard Ways röst! Jag blir helt lyrisk och knäpp, och jag kan inte sluta prata om det. Som att jag blivit förälskad i bandet. Det är precis så det är. Jag är förälskad i My Chemical Romance, och jag skäms litegrann för att erkänna det. Men jag måste vara ärlig.
Förresten så har denna förälskelse gjort mig helt knäpp, så jag kan inte koncentrera mig på mycket annat än att få komma hem och lyssna på skivan. Kalla mig vad ni vill, men jag väljer att kalla mig själv en riktig musikälskare. För då mår jag bättre. And I´m out.
Skrivkramp, kallas det för
Jag är döende
Klev upp klockan sex, ser att det inte finns något kaffe och börjar koka nytt. Men jag kommer inte längre än till att skölja ur kaffebryggaren innan jag måste springa till toan och.. ja, ni vet. Spy. Helt oprovocerat.
Hypokondrikern i mig tyckte inte att det var så roligt. Redan igår kväll vart jag lite överdrivet nervös, eftersom jag gick och la mig med konstig huvudvärk. Jag var bombsäker på att jag hade typ hjärnhinneinflamation eller något. Och nu har jag mått jättekonstigt hela dagen. Tur att man har tid hos läkaren på torsdag.
Vill bara dela med mig av min ångest lite.
My Chemical Romance
Nu ska jag bikta mig: Jag tycker om My Chemical Romance. Ja, jag vet. Det är pinsamt, men jag kan inte leva i en lögn.
Inte så att jag är helt såld på bandet och har väggarna tapetserade med bilder på dom. Jag har bara upptäckt att jag gillar singlarna som dom släppt på sistone. Så jag erkände för mina vänner, och Tess var snäll nog att låna ut två skivor till mig.
Det har slutat med att jag hela dagen har haft The Black Parade på repeat. Grym skiva, faktiskt. Faktiskt!
Jag skrev nyss ett långt inlägg om hur grym Gerard Way är som artist och hur ovanligt det är att artister lever sig in i musiken på det sättet som han gör. Men det inlägget försvann, så ni får helt enkelt förstå ändå vad jag menar.
Nu tänkte jag lägga upp en film från deras uppträdande på EMA-galan, eftersom Gerard Way var så snygg där. Men youtube tyckte visst inte att man skulle få använda videon till sånt, men här är en länk. Jag vet i alla fall att Tess vet vad jag menar.
Okej, det var inte den bästa bilden, men det var den enda jag kunde hitta från det uppträdandet. Håret och kläderna vara bara så... bra.
Uppdatering av den sorgliga listan
Så kan jag väll bjuda på en hunk också. Charlie Hunnam, såklart, från ovan nämda film.
Champagne Supernova
När jag ändå är inne på depp-spåret, så måste jag utnämna Champagne Supernova med Oasis till dagens låt. Klyshigt, men sån är jag.
Att lyssna på riktigt bra musik, som just den här låten, brukar hjälpa mig att må lite bättre. Man får ut lite känslor, och sedan kan man gå vidare i livet. När jag var yngre så gjorde jag ett mixtape med endast sorgliga låtar, som jag lyssnade på när jag var ledsen.
På det bandet ingick Usher, Tupac och Jay-Z.
Idag skulle de här låtarna i alla fall få plats på minsentimentala tycka-synd-om-mig-själv-kassett:
- Simon and Garfunkel "Bridge over troubled waters"
- Amy Winehouse "Back to black"
- Arctic Monkeys "505"
- Johnny Cash "Long black veil"
- Sedan x antal låtar med Oasis ("Wonderwall" såklart, vem skulle inte ha med den på sin tycka-synd-kassett)
- Celine Dion "My heart will go on " (VADÅ? Titanic är en modern klassiker, och det är en väldigt sorglig låt! Döm mig inte)
Lite skillnad på urvalet, fast jag skulle nog peta in något med Jay-Z ändå. Men nu har ni lite típs på vad ni ska lyssna på när ni är ledsna. Och ja, jag tycker om att göra listor.
Det är så fruktansvärt synd om mig ska ni veta
Jag ber verkligen om ursäkt till min omgivning. Det kan inte vara lätt att stå ut med mig. Jag försöker verkligen bete mig som man ska, men jag tappar humöret så lätt. Det finns inte så mycket att glädja sig åt längre.
Vissa saker får mig att må bättre. Typ godis, mat, cigg, musik. Därför blir det jobbigt när jag känner press från alla håll och kanter att jag ska sluta röka. Sluta äta onyttigt. Egentligen är det väll mest jag själv som tycker att det är dags. Samtidigt klarar jag inte av det nu. Jag vill ha mina cigg och mina ostbågar, och jag orkar inte ha dåligt samvete för det.
Fan, vad deprimerande det här vart nu. Men vad ska man med en blogg till, om inte skriva vad man faktiskt känner.
Skolfotot vart inte så bra
Skolfotot har kommit...
Vad tänkte jag? Vad fan tänkte jag med de där kläderna? Och mitt ansiktsuttryck! Vad tänkte jag på?
På ensamfotot är min haka ungefär lika stor som Jay Lenos. Jag som hade tänkt lägga upp den bilden för att Evelina skulle kunna se mitt korta hår.
Och gruppbilden! Herregud. Där har jag varken haka eller hals. Nej vänta, hakan och halsen smälter ihop med varandra. Och varför har ingen sagt till mig att mitt huvud är ungefär lika stort som på en synål? Nu förstår jag varför folk retar mig för att jag är liten. Det är som att någon har tagit en vanlig människa, satt den på en stol och sedan krympt ihop personen med en krympningsstråle till en liten miniversion av en människa. Där har ni mig. Ett litet freak of nature. Fyfan.
Dessutom får mitt klädval de att se ut som om det är en liten ölmage som lurar under linnet. JAG HAR INGEN ÖLMAGE!
Jag tror jag skickar tillbaka hela filijoxet. Jag vill inte se skiten igen.
Tur att förra årets kort vart okej. Jag får leva på dom ett år till.
Johnny Cash
Det gjorde jag också en gång. På pappas 50-årsdag fick han både Live at Folsom Prison och San Quentin av mig, men det visade sig att pappa inte är något Cash-fan. Vilket är sjukt. Är inte alla män i femtioårsåldern Cash-fans? Men det gjorde inte mig något, för då fick jag ta över dom.
Anyway, så har jag youtubat lite, och hittade ett klipp från San Quentin (konserten blev ju såklart både inspelad på skiva och visad på tv). För er som inte vet, är San Quentin ett fängelse och det är endast fångar i publiken. Logiskt nog. Jag tror att det är första gången han sjunger den här låten. Vet ni vad den heter? San Quentin.
Gymnasiemässan
Nu har jag stått på mässan. Det var jobbigt. Folk frågade ingenting, så istället gav jag dom onödigt mycket information. Fan vad jag babblade, och i varannan mening använde jag ordet "jätte". En jättebra skola, jätterolig linje, jättebra val. Bla, bla, bla.
Vi fick i alla fall gratis kaffe och Marie-kex. I vip-loungen. Då kände man sig viktig.
Nu vill jag sova. Äta lite weinerbröd och chipssmulor, sedan sova.
Dagen
Men det var lugnt, och lite folk har det varit överhuvudtaget. Och alla har varit på ovanligt bra humör idag, utom jag då.
Vi har (om någon är intresserad) gjort hur mycket som helst idag; tre olika bröd, hallonbakelser, napoleonbakelser, biskvier och vi har dessutom skött disken samtidigt. Vi är supereffektiva.
Imorgon ska jag stå på gymnasiemässan, förresten. På eftermiddagen. Fasiken vad man kommer behöva försvara skolan, som har fått ett ganska dåligt rykte nu. Men det blir skoj.
Det snöar
Och det snöar ju rätt bra. Det är helt vitt ute.
Ska jag bli glad eller ledsen? Å ena sidan blir det härlig julstämning när det snöar, å andra sidan vet jag inte vad jag ska ha för skor på mig.
Jag har ganska enkel humor
Obehagligt
Sen massakern i Finland har väl alla blivit rädda för att det ska ske i Sverige. Men jag sa hela tiden att det aldrig skulle hända på vår skola. Då händer det här.
Fyfan och usch.
Livin' in the fast lane
För den som är intresserad så kavlade jag weinerdeg idag, heeeeelt ensam (med lite hjälp från min lärare, men bara lite). Det blev inga weinerbröd, utan istället weinerlängder och världens fulaste weinerkransar. Dom var hur stora som helst, och vaniljkrämen vägrade att sitta kvar på dom. Gud vad jag kommer skämmas imorgon ifall jag ser dom i butiken.
Usch.
Längtar till ersättningspengarna från praktiken rullar in. Då ska jag till IKEA och shoppa loss på bestick och kastruller. En tallrik är ett steg närmare en egen lägenhet. Man får aldrig tappa hoppet faktiskt. Ju.
Kattunge
Jag vill ha en kattunge! Har tänkt på det ett tag nu, kollat på internet och sånt. Och nu när Mimmis familj har skaffat en, så är jag jätteavundsjuk. Inatt till och med drömde jag om kattungar.
Så jag är väl knäpp då.
Osammanhängande
Detta har såklart inneburit att mitt humör har varit lite oberäkneligt. Ena sekunden fnissar jag hysteriskt, andra sekunden blir jag tyst och stirrar kyligt på min omgivning. Utvecklingssamtalet satt jag och fnissade mig igenom. För jag är ett proffs.
Det här vart en aning osammanhängande, på grund av tröttheten. Blubb blubb.
Förresten var det här första gången i mitt liv (överdrift) som jag har längtat efter snö och vinter. Stod utanför porten i morse, tog en morgoncigg och frost låg fortfarande på gräsmattan. Julstämning bara sköljde över mig. Där och då hade jag en liten identitetskris. Jag som hatar snö, kan ju inte längta efter den. Men det gjorde jag. Längtade. Efter snö.
Nu ska jag banka skiten ur mina katter, som båda två går genom egna identitetskriser. Den ena tror att hon är en hund, och den andra tror att han är en fiskmås. Eller kanske en kossa.
Soft! Potatis!
Men Maria, hon är oslagbar. Hon har gått genom livet och trott att uttrycket "soffpotatis" var "soft-potatis". Hehehe. En klassiker.
Gatukonst
Jag älskar stenciler, stickers och grym graffiti, allt det gör vår vackra stad så mycket roligare. Och ännu vackrare. Jag gillar grejen att staden är allas, och att vi tillsammans gör den fin. Synd bara att den inte uppskattas av dom som faktiskt bestämmer över hur Stockholm ser ut.
Så snodde jag lite bilder, för jag är en skurk.
Ja, man är väl stadsbo rakt igenom. Min kära syster Evelina roar sig med att fota gatukonst, så jag snodde en bild från hennes blogg också. Den här är från Dublin, tror jag.
Fint, va?
Cleant
Har precis druckit kaffe, och börjar sakta vakna
Mamma är i Linköping, Petronella ligger och sover. Det är tyst, ingen som stör när jag dricker mitt kaffe. Förutom lill-kissen, hon har flippat totalt. Hon vill att jag ska apportera med henne. Jag kastar en grön liten tygboll, hon springer efter den och tar den tillbaka till soffan där jag sitter. Och stirrar på mig tills jag kastar den igen.
Udda, udda, udda.
Anyway, idag ska jag städa hela huset. Tjejorna från klassen ska komma förbi, men inte Mimmi för hon tycker tydligen att jobb är viktigare än att dega i en lägenhet i Farsta.
Just det! Min lillasyrra kom hem med en klänning igår, vilket är bisarrt eftersom hon inte direkt är klänningstypen. Hon är mer jeans-tisha-och-converse-typen. Självklart har hon inga skor som passar till den, överhuvudtaget. Så det måste införskaffas idag också. Söta skor.
Petro, före eller efter en pjäs. Hon brukar inte ha håret sådär, men tishan proves my point.
