Filippa

Okej, tjoho. Nu ska jag försöka skriva ner lite av de som jag tänker på just nu.

Igår upptäckte jag att jag fått ett mail från min syster Bettina. Det gjorde mig glad, det gjorde mig ledsen, och det är väll allt jag har att säga om det.

Över till något helt annat: Ibland kommer det in artister eller band i ens liv som man blir smått besatt av. Eller det händer mig, och jag blir inte smått besatt, snarare sjukligt besatt. Det händer kanske någon gång per år, ibland oftare. Det beror helt på hur mycket ny musik jag lyssnar på.

Jag har gått från Backstreet Boys som åttaåring, Usher som trettonåring och Arctic Monkeys som sextonåring, och flera andra på vägen. Nu har det tydligen hänt igen, och nu är jag fullkomligt läskigt besatt av My Chemical Romance. Seriöst, vad är det som är fel på mig?

Men utan att överdriva kan jag säga att The Black Parade är en av de bästa rockplattorna jag hört på hur länge som helst. Det stör mig att jag inte upptäckt den förrän nu. Blandningen av olika musikstilar! Konceptet genom hela skivan! Gerard Ways röst! Jag blir helt lyrisk och knäpp, och jag kan inte sluta prata om det. Som att jag blivit förälskad i bandet. Det är precis så det är. Jag är förälskad i My Chemical Romance, och jag skäms litegrann för att erkänna det. Men jag måste vara ärlig.




Förresten så har denna förälskelse gjort mig helt knäpp, så jag kan inte koncentrera mig på mycket annat än att få komma hem och lyssna på skivan. Kalla mig vad ni vill, men jag väljer att kalla mig själv en riktig musikälskare. För då mår jag bättre. And I´m out.