Filippa

Kolla vad Tess har snickrat ihop! Det är det gulligt och internt och roligt och väldigt... nördigt faktiskt. Men jag gillart. Tess är grym.

Jag kollade på Across the Universe igår. Snacka om att jag blev besviken. Jag hade sett fram emot en  fantasifull, färgglad och nyskapande musikalfilm, men den kändes bara förvirrad.

Hela regisörens (Julie Taymor, heter hon nog) plan lyste igenom hela tiden, men hon verkade ha så stora planer och så många idéer att det bara blev stökigt.

Dessutom  blir det jobbigt när man inte väljer en typ av musikal, utan istället blandar stilar. Jag ska försöka förklara vad jag menar; I Singing in the rain och Grease, exempelsvis, förs handlingen framåt med hjälp av sångnumren, och sångerna används ibland istället för tal.

I Hair används sångnumren fortfarande för att föra handlingen framåt (duh, det är därför det är en musikal), men numrena är mer fristående och oftast mer som fantasier än som verklighet. Om ni förstår vart jag vill komma.

Men i Across the Universe blir det nån slags förvirrad blandning, och dom bästa musikalnumrena i filmen (dom med Bono och Eddie Izzard) för egentligen inte handlingen framåt på något sätt. Dom är bara där för att dom är mycket bättre än alla andra nummer.

Så, ja. Jag känner mig lite besviken nu. Det var en gullig film, men den kunde ha blivit så mycket bättre.

Igår då, var jag, Bettina och Camilla på bio och såg I´m not there. Vi trodde alla tre att det skulle vara en väldigt svår film att följa med i, och att man kanske skulle vara Bob Dylan-expert för att överhuvudtaget förstå filmen.

Så var verkligen inte fallet. Det var en vacker, välgjord och smart film, med massa tänkvärda repliker och plats för egna tolkningar. Visst, man kanske missade vissa referenser som en Dylan-fantast skulle ha uppfattat, men det gjorde ingenting.

Och skådespelarna var grymma. Särskilt Cate Blanchett. Hon verkligen gestaltade den Bob Dylan så som jag själv ser på honom.

Så om man är det minsta intresserad Bob Dylan och av hans musik, tycker jag att man ska se filmen. Alla får ut någonting av den.

Oj, jag tror jag slipper ha abstinens efter någon bra tv-serie. Säsong 2 av Skins börjar sändas idag i England! Woho. Snart ligger första avsnittet uppe på internet. Snart, snart...

Nej! Nu har jag kollat på sista avsnittet av Gossip Girl. Inte bra, inte bra. Nu har jag ingen tv-serie att vara besatt av.

Någon som har några förslag? Evelina, hjälp mig!

Tack och lov för att författar-strejken i USA är slut nu, då behöver jag inte vara orolig för att vissa tv-serier ska försvinna.

Men nu behöver jag något fram tills att de nya säsongerna av Skins och Californication börjar. Så snälla, rädda mig.

Det första man möts av, den här morgonen, är nyheten om att Heath Ledger är död. En av mina absoluta favoritskådisar..

Han hittades på sitt hotellrum, och hade (medvetet eller omedvetet) överdoserat på sömnpiller. Så otroligt tragiskt.

Det här är jättekul. Bara kolla på det.

Okej, så filmen jag såg igår, The Darjeeling Limited, var så jävla bra. Jag älskar hur Wes Anderson skapar en värld in i minsta detalj. Och även fast det egentligen inte händer särskilt mycket i filmen, vill man inte att den ska ta slut.

Allt är välplanerat. Replikerna, minspelen, musiken, miljöerna, kläderna, rekvisitan, allt. Man fnissar genom filmen, men samtidigt är det stunder som är otroligt jobbiga att se. Till exempel när Owen Wilsons karaktär (som varit med i en motorcykelolycka) tar av sig sina bandage under tystnad. Så effektivt! Och i nästa stund lättas stämningen upp igen.

Definitv en av de bästa filmer jag sett. Jag sa ju att jag skulle hissa den till skyarna.

Den här filmen måste jag se, dumma dumma Sverige som får alla filmer så sent. Om den kommit till Dublin redan, ska jag definitivt tvinga Bettan & co att se den med mig.

Förresten såg jag This is England i förrgår, och det var en riktigt riktigt bra film. Personporträtten är jättebra och trovärdiga, replikerna är trovärdiga, filmmusiken är grymt bra.. Och så börjar man självklart tänka efter.

Filmen handlar ju om skinheads i England, på typ 80-talet tror jag. Men som de flesta vet så gick visa skins över till att bli nationalistiska. Filmen handlar om splitringen i ett skinheadgäng, där ena halvan fortsätter som dom alltid har gjort och den andra halvan blir rasister. Scenen då splittringen sker, är så jävla bra.



Och om man nu inte är intresserad av varken skinheadkulturen, modern historia eller en riktigt bra skildring av vänskap, så kan man i alla fall se den för den grymma musiken.

Det är inte ovanligt att man gråter. Det är abslout inte ovanligt att jag gråter. Varje vecka talar jag ut om hur jag grinat åt ingenting. Hade ju en liten jobbig period ett tag, allting har blivit annorlunda i mitt liv och jag måste bestämma mig för vad som är viktigt att fokusera på. Och vad som måste väljas bort.

I alla fall. När vi ändå talar om tårar, så såg jag säsongsavslutningen av en viss tv-serie igår. Och det är nog det sorgligaste jag sett i hela mitt liv. Varken Brokeback Mountain eller Lejonkungen var ens i närheten av sorglighetsgraden. Jag snyftade inte, det rann inte lite tårar. Jag grät som om jag hade fått en otroligt dålig nyhet. Jag grät så mycket att både mamma och Petronella kom in för att se vad som hänt.

Utan att överdriva så var det den bästa säsongsavslutningen jag någonsin sett på en serie. Nästan genialisk. Nu får jag bara vänta ett år på nästa säsong. Och tydligen ska den vara ännu bättre. Stackars mig.

Samma söta lilla kille som sjunger Killing me softly i Om en pojke, spelar en av huvudrollerna i tv-serien Skins. Det tog en liten stund innan jag fattade vart jag kom ihåg honom ifrån. Men ögonbrynen avslöjade honom. Så nu har jag suttit och kollat på både serien och filmen på samma kväll.

Nu ska jag gå och lägga mig, för mina ögon orkar inte riktigt kolla på dataskärmen längre. Det är dags att sluta vara vaken nu. Punkt.

Vi har spenderat två dagars svenskalektioner till att kolla på filmen Tristan och Isolde. Och vi blev lite förälskade i Tristan. Så nu har jag imdb:at honom. Han heter alltså James Franco. Så nu vet vi det.